Det är lätt att förundrat lyfta ögonbrynen när jämnåriga LUF-medlemmar engagerat argumenterar för riksbankens avskaffande och vapenlicensens förkastlighet. Låt dem dansa i ordväxlingarnas hårda vind från vänner som aldrig sett vapen, än mindre använt ett. Lika lätt är det att hånfullt ironisera Ung Vänsters vilja till ett klasslöst samhälle genom revolution. Men kanske är det enbart olika sidor av samma mynt. En vilja till ideologisk renlärighet och extrem bokstavstolkning. Och är det verkligen så fel med kontroverser byggda på ideologiska argument?
Samtiden kan i mångt och mycket beskrivas som pragmatismens era. En tillvaro där den fria tankens atmosfär har ersatts av parlamentariska realiteter och ideologisk triangulering. Det viktiga är ofta inte politikens ideologiska förankring – utan stödet från väljarna och möjligheten att nå makt. Liberalerna släpper inte enbart fram, utan välkomnar, repressiv politik. Och Socialdemokraterna binder avtal innehållande avregleringar och skattesänkningar.
Problematiken med pragmatismens intåg och ideologins minskade betydelse har dock uppmärksammats även historiskt. Under 1950-talet myntade tänkare såsom Raymond Aron och Herbert Tingsten uttryck som “avideologisering” och “ideologiernas död”. Efter att ideologin dominerat under andra världskriget och dessförinnan rösträttskampen – ansågs det viktigare att säkerställa smör på brödet och salt i gröten. Ideologin tappade mark och balanserar möjligen än på ruinens brant.
Men är lösningen verkligen att låta kontroverser dominera? Trots att tanken sannolikt upplevs avskräckande – är det de facto dåtidens kontroverser som format samtidens politik. När Liberala ungdomsförbundet under 90-talet förespråkade NATO-inträde sågs det som en utopi. Detsamma gällde rusdryckesförbudsfrågan samt TV-monopolets avskaffande. I dag är det inte enbart vår politik, utan Sveriges samtid.
Som framtidens liberala förkämpar bör vi därför inte enbart acceptera, utan också välkomna, kontroverser med ideologiska förtecken. För att undvika ideologisk stagnation och låta de liberala idealen vara mer än en chimär för politisk organisering – krävs att vi ständigt tänjer på dess yttre gränser och ser kontroversen som ett naturligt inslag i politikutvecklingen. Det må inte alltid vara populärt, men en ideologiskt medveten företrädare är alltid bättre än motsatsen.
Adam Furustam
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 