Allmän värnplikt är redan i dag en väldigt kontroversiell fråga. Detta kompliceras ytterligare i svensk lag, då man inte får mana till totalvägran. Är detta verkligen rätt?
När mitt politiska medvetande bildades gjorde den så främst ur ett motstånd mot allmän värnplikt. När värnpliktsdebatten då tog fart igen för någon månad sen, p g a det tragiska självmordet av värnpliktige Alma Sigvardsson (P4 Kalmar, 16/1-25), rusades min gamla radikala ådra fram. Jag ville uppmana alla de som tvingas in i försvarsmakten, utan att själva vilja, att vägra tjänsten. Men så får man inte göra.
I Sverige har vi nämligen en lag mot att uppmana svikande av medborgerlig plikt, gör man detta döms man för uppvigling (16 kap. 5§ BrB). Nog kan det vara så att risken för åtal är mycket låg, men det bortser inte från det faktum att det är en olaglig handling. Det räcker gott för att skrämma människor från att säga vad de vill om värnplikten, till de som tvingas genomgå den. Är försvarsmakten verkligen så fragil att det krävs både ett tvång till tjänsten i samband med ett förbud från att kunna uttrycka sig om det ordentligt?
Det bör nämnas att brottsrubricering uppvigling inte bara är tillämplig vid uppmaning till svikande av medborgerlig plikt, utan även uppmaning till brott eller ohörsamhet mot myndighet. Om just uppmaning till brott bör vara olaglig är i min åsyn en helt annan fråga. Att mana till våldsdåd eller skattebrott är ju självklart totalt annorlunda från att mana någon att inte underkasta sig nio månaders slavarbete.
Att det gäller ett hot mot yttrandefriheten amplifieras när man inser att ett förbud sällan bara straffar den som det är tänkt att göra. Det sätter tvivel på handlingar som kanske inte var lagstiftarens mening. Att diskutera systemet av allmän värnplikt förhindras inte av denna lag, men kanske går man lite på tårna när man berör ämnet. “Skulle denna ordalydelse kunna tolkas som att jag manar till totalvägran?” är en tanke som själv slagit mig. Lagstiftningen leder alltså inte bara till censur i sin menade form, utan även genom självcensur och överförsiktighet.
För liberaler som oss månar om yttrande- och tryckfrihet i alla dess former bör denna lagstiftning ses som ett rejält hot. Ska det verkligen vara olagligt att mana till att värnpliktiga överger sin tjänst? Eller för att dra det i sin spets, att under krigstid gå ut med en megafon och skrika på soldaterna att lägga ner sina vapen och åka hem? Ja säger jag – även om jag själv känner att det senare är moraliskt förkastligt, och det tidigare något av en gråzon. Det fria ordet bör så sällan som möjligt inskränkas – och aldrig någonsin mot statens institutioner.
Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom
Liberal Ungdom 