Den 14 februari var det återigen dags för säkerhetskonferensen i München, på vilken den amerikanska vicepresidenten JD Vance skulle hålla sitt första egna linjetal. Talet orsakade stora rubriker när han bland annat anklagade Europa för att nedmontera yttrandefriheten och slarva med försvaret. Enligt utsagor var det upprörande för Europas ledare att höra.
Efter Vances tal bröt det ut en typ av pseudodebatt om huruvida han hade rätt i att både Europas försvar och yttrandefrihet brister. Ingen blir däremot upprörd över en uppmaning att behöva ta ansvar för sitt försvar. Det är en pseudodebatt eftersom det är helt ointressant i jämförelse med vad han inledde med: att det största hotet mot Europa inte kommer från Ryssland, Kina, eller Iran, utan att det kommer inifrån.
Det är i ljuset av det budskapet som resten av talet bör tolkas. Talet var inte en hård, men välvillig, uppmaning till en allierad. Det var en rakt igenom relativisering av hotet från autokratiska stater som vill oss illa. Ur detta uppstår upprördheten, inte ur sifferexerciser om försvarssatsningar.
Det har inte framgått för alla. Kristianstadsbladets redaktör Sofia Nerbrand skriver i sin ledarkrönika ”Du bör lyssna på Vance budskap till Europa”. Debattören Henrik Jönsson instämmer och titulerar sin ledare i Göteborgs-Posten med ”Att erkänna Europas problem är inte putinvänligt”. Malin Ekman påstår själv på X att det är ” Intressant att få debattörer m.fl. förmår förhålla sig intellektuellt till JD Vances kritik, utan i stället framstår personligt förnärmade av den.” Vicepresidentens kritiker skulle sluta misstolka, och istället lyssna på hans ord.
Först när Trump kallar Zelenskyy för diktator och beskyller Ukraina för kriget börjar Vance sympatisörer att pudla. ”Ni som följer mig vet att jag aldrig varit en Trump-fan” skriver Jönsson på X och kallar Trumps nya linje för ”bat shit crazy”. Den sista droppen är bråket i Vita Huset den 28 februari, varefter Jönsson publicerar en avbön i Timbros Smedjan där han sörjer att USA sviker frihetens värden. Så sent som i december skulle Trump få hans röst.
Den som chockas av utvecklingen i frågan om Ukraina har varit blind, döv, eller både och. Utvecklingen i Trumplägret har varit känd åtminstone sedan primärvalet när stödpaket drogs i långbänk. Under valrörelsen gjorde Trump det till vallöfte att avsluta Ukrainakriget, underförstått genom att inte stödja Ukraina genom ännu en krigsvinter. Det finns inga ursäkter för att inte ha vetat.
Administrationens sympatisörer har fått sig en törn av sveket av Europa och Ukraina. Men så länge administrationen sitter kommer nya högerpersonligheter attraheras av Trumps och Vance ideologiska projekt. Unga är redan övertygade, i Tyskland var AfD störst bland 18-24 åringar. Att motverka den rörelsen är vårt viktigaste projekt kommande årtionde.
Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 