Tillitens förfall

Livet är på många sätt oförutsägbart. En framtida partner kan uppenbaras i tjuven du ertappar på Ica, en arbetsgivare genom en avlägsen släktings salsakurs och från en dag till en annan rycks livet ur dina händer. Det som avgör är till stor del slumpen och eget handlande. I takt med välfärdsstatens framväxt har dock en tredje variabel tagit allt mer plats. Staten. Genom förbud, regleringar och socialt kompenserande har människans misstag i godhetens namn lagts till rätta. Men trots ädel intention är frågan om utvecklingen är värd att värna eller rasera?

Den som blir medlem i en liberal organisation eller ivrigt slukar klassiker skrivna av Smith, Friedman eller Berlin övertygas snabbt om individens bestående värde. Människan är rationell och agerar utifrån vad som bäst gynnar denna. Oavsett om det handlar om att välja skola till sina barn eller att styra över den egna inkomsten är individen ofta bäst lämpad att ta beslutet. Anledningen är lika simpel som förutsägbar. Den som påverkas av utfallet har ett starkare intresse av att minimera risker och skapa största värde genom minsta ansträngning. På samma sätt som företagaren ser sina anställda som mer än siffror på ett papper – bryr sig föräldrar mer om sina barn än vad kommunens skolhandläggare någonsin kommer att göra. Det blir således ett problem när det offentliga tar ett alltför stort ansvar och lägger sig i områden där individen har både vilja och kapacitet att själv ta sunda beslut.

Att varje morgon vakna med insikten att egna misstag alltid fångas upp av en hjälpande hand kan samtidigt skapa känsla av trygghet och förutsägbarhet. För den som tillfälligt lider av en depression, har svårt att få ekonomin att gå ihop eller nyligen förlorat en anhörig, är Sveriges sociala skyddsnät ett sätt att hålla näsan över vattenytan. Oavsett liberal beteckning är det få som i desperationens anda grämer sig över den offentligt finansierade sjukvården eller tillgången till A-kassa. Trots det finns ett problem i att sätta en alltför stor tillit till staten och förvänta sig att det offentliga alltid lägger dit en extra vedklabb när gnistan falnar.

Anledningarna är två. För det första kräver större offentliga insatser ett större kapital. I praktiken innebär det antingen högre skatter eller ytterligare omfördelning. Problemet med detta är att ett större kapitalflöde inte enbart ökar reformutrymmet, utan också risken för korruption och minskad varsamhet vid offentliga utgifter. Dessutom skapar en större stat, med rätta, högre krav på politisk leverans. Det är bra, men riskerar urholka förtroendet för politikens förmåga att lösa samhällsproblem i de fall förväntningar inte tillgodoses. I stället för att ha tillit till politiken riskerar således parallella samhällen växa fram där människor tar problem i egna händer eller isolerar sig från samhället.

För det andra gör förväntningar och tilltron till det offentliga att spontana interaktioner minskar. I stället för att genom grannsamverkan ta hand om snöröjning eller förekomma inbrott förutsätts att staten går in och tar ansvar. Det minskar individens ansvarskänsla samtidigt som naturliga mötesytor försvinner.

Men är detta verkligen ett reellt problem? Att staten möjliggör ett mer individualistiskt samhälle, utan behov av mellanmänskliga relationer, kan å ena sidan ses som en gåva från ovan. I stället för att ha gemensamt ansvar för snöröjning eller tvingas fråga släktingar om pengar för att sätta mat på bordet – kliver det offentliga in och stöttar upp vid en social eller ekonomisk knipa. För en liberal som ser människor som ettor eller nollor och helst slipper sociala kontakter torde detta vara den optimala lösningen. Å andra sidan innehåller den liberala ideologin fler aspekter än rent strikta nyttoargument. Bortom resonemang om arbetsdelning, marginaleffekter och lafferkurvan kikar toleransen fram som ett centralt värde.

En filosof som tidigt utforskade begreppet var Karl Popper. Han utvecklade redan år 1945 en paradox som utgick från att vi måste förbehålla oss rätten att tolerera det intoleranta men agera när intoleransen går för långt. Resonemanget kan låta sunt, men stöter snabbt på problem i att definiera intolerans. Medan en person anser det intolerant att måla religiösa karikatyrer – menar en annan att det är en självklarhet. I stället för att politiskt sätta ramar bör fokus därför ligga på att skapa spontana sammanslutningar för att förstå varandras olikheter och vattna toleransens träd.

Så trots att vi alla stundvis vacklar är inte statens hand alltid mest lämplig att fatta. Den kanske på kort sikt hjälper oss på fötter – men för att skapa långsiktig tillit och stabilitet krävs spontan mellanmänsklig samverkan. Att ge det offentliga alltför stort inflytande riskerar hämma denna utveckling och sätta käppar i toleransens hjul. I stället för att sätta dit pusslets sista bit, göms den i det offentligas alltför stora kostym.

Adam Furustam, skribent Liberal ungdom