I 90 år har den åldrande liberalen drivit igenom reformer som fri abort, den första pappamånaden och förbudet mot barnaga. Men nu, på ålderns höst, börjar den gamla liberalen tappa både driv, motivation och kanske till och med sin ryggrad. Om vi inte snart reflekterar över döden, kan den sista vilan vara nära – och vem ska då rädda individen då? Vad ska stå på den liberala gravstenen?
Liberala samlingspartiet, Folkpartiet och Liberalerna – kärt barn har många namn – har genom historien varit en drivande kraft inom svensk liberalism. De har spelat en avgörande roll i att stärka demokratin och främja både sociala och individuella rättigheter. I liberalens tidiga år drev den genom allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män samt införde folkpensionen. Efter en tid av mognad blev liberalen förespråkare för reformer som fri abort, registrerat partnerskap, LSS och avskaffandet av sambeskattningen. Men ungdomens glansdagar varar inte för evigt, och nu, på ålderns höst, verkar den gamle liberalen ha tappat både drivkraft, motivation och möjligen även sin ryggrad. Innan det är för sent – hur vill vi bli ihågkomna? Vad ska stå på den liberala gravstenen?
Om ungefär 730 dagar är det val i Sverige, och väljarna står inför ett avgörande val – att antingen fortsätta ge sitt förtroende till Liberalerna eller inte. Jag inser att det blir svårt för en större del av väljarkåren att lita på den utarbetade liberalen, och det är den bittra sanningen. Det skulle inte förvåna mig om inom snar framtid att den liberala dödsannonsen publiceras i dagstidningarna när opinionen ligger på 2,9 procent och detta måste väl indikera att vi gör något fel? Liberalerna har förlorat väljarstöd i varje val under de senaste 20 åren och under den senare tiden har vi tappat både våra grundvärderingar, vårt nytänkande och vår handlingskraft.
Väljarna ser numera vår politik som en form av stand-up comedy, där vi gör ständiga utspel bara för att få uppmärksamhet i mediebruset. Är det detta som ska stå på den liberala gravstenen? Att Liberalerna var ett idéparti som under en partiledare mer lik en ståuppare tappade kursen och inte höll riktningen framåt. För ibland känns det som om vi liberaler bara sitter och väntar på bättre tider, i hopp om att Pehrson ska rädda oss med ett skämt för att lätta upp stämningen. Men om vi verkligen vill visa väljarna att vår existens i svensk rikspolitik spelar roll, kanske det är dags för Johan Pehrson att lämna över stafettpinnen och stanna vid grillen. Dessutom om Liberalerna fortsätter med samarbetet med Sverigedemokraterna, kan Johan Pehrson lika gärna rösta på dem också.
Därför anledningen till att Kristerssons “sida av politiken” segrade handlar inte om en ökad efterfrågan på frihetliga reformer, utan snarare om ett mer konservativt synsätt på samhällets utmaningar. Ett parti som i dagsläget låter sig vara dörrmatta till ett annat parti kan inte samtidigt påstå sig stå för frihet och öppenhet.
Jag tror att beslutet att ”Åkesson kan lita på Liberalerna” är ett av de största sveken mot våra liberala väljare, och det har allvarligt skadat allmänhetens förtroende för partiet. Vi kanske aldrig återfår väljarnas starka stöd. Men hur ska vi vända på steken och sätta stopp för vår dörrmattepolitik innan vi alla tvingas söka medlemskap i Centerpartiet eller Moderaterna? Partiet måste sluta acceptera regeringssamarbetet som urholkar våra värderingar, sluta agera som ”krav-liberaler,” och istället återgå till att vara ett parti som på riktigt förespråkar frihet, snarare än illiberalism. Som sagt verkar dödsdomen vara närmare än vi anar och om vi åker ut ur riksdagen är kanske det som krävs för en nystart och få tillbaka förtroendet för vårt parti. Men den som lever får se.
Alvin Landström, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 