Vi liberaler fyller 90 år! Men är det verkligen något att fira? Gästlistan till vårt kalas har stadigt krympt under de senaste åren, och inte ens våra moderata vänner verkar längre vilja komma förbi på kaffe och tårta. Samtidigt ställs sällan frågan varför så många väljer att gå på andra “partikalas”. Har Liberalerna förvandlats till den osynliga Mållgan, från Alfons Åberg, som ingen längre ser?
Hipp hurra! Det är dags att blåsa upp ballongerna, skriva hyllningstalet och självklart beställa tårtan. Liberalerna och LUF firar 90 år som parti och organisation. Men är det verkligen något att fira, eller borde vi lägga benen på ryggen och springa härifrån? På senare tid har det skrivits mycket om Liberalernas kris och de dystra framtidsutsikterna för vårt parti. Men är det inte dags att sluta sticka huvudet i sanden och faktiskt våga analysera våra problem? Under de senaste åren har 30 procent av Liberalernas medlemmar lämnat och väljarna har tappat förtroendet för oss. När jag besökte riksdagen i Stockholm förra veckan kommenterade en partiföreträdare opinionssiffrorna på 2 procent med: ”Det betyder att vi har 98 procents chans att bara bli bättre.” Jag tycker att dennes analys är värd att fundera över!
I min tidigare krönika “Tänk på döden” menade jag att orsaken till våra usla opinionssiffror beror på samarbetet med Sverigedemokraterna. Jag står fast vid att det har skadat förtroendet för partiet, men vi får inte glömma att det finns andra förklaringar till varför Liberalerna är i kris. Enligt min åsikt måste vi bredda perspektivet och inse att skolpolitiken inte kan vara vår räddare i nöden. Jag vill påstå att det finns en ovilja bland vissa av L:s medlemmar att släppa taget om denna fråga. Är det verkligen målet för Liberalerna som idéparti att bli ett enfrågeparti, fokuserat på skola och minskad skärmanvändning bland barn?
Vi ser runtomkring i världen hur liberala krafter försvagas, medan konservatismen och nationalismen stärks i allt fler länder. Antalet autokratier ökar och många demokratier försvagas. Ett problem är att vi liberaler inte tycks se konsekvenserna av den förda politiken och att allt fler av oss tycks acceptera en mer konservativ utveckling. Jag anser inte att liberalismen bör förkastas, utan snarare omtolkas i en ny riktning.
Som idéparti måste vi genomgå en kritisk omorientering. Under de senaste 30 åren har nyliberalismen haft ett slags tolkningsmonopol, präglat av privatiseringar, fria och självreglerande marknader, individuella valmöjligheter i nästan alla lägen och en krympande offentlig sektor. Det som en gång var nytt och lovande framstår idag som förslitet och omodernt för många. Om dåtidens liberaler kunde möta socialismens kritik och ompröva sina doktriner, borde vi kunna göra samma sak istället för att bemöta konservatismen med en politik vi redan har fört.
Men vilka doktriner måste omtolkas för att den 90-åriga liberalen ska överleva? Den första punkten är det meritokratiska idealet. Om vi verkligen vill skapa möjligheternas land måste vi börja med att ge alla samma start i livet och sedan acceptera de olikheter som naturligt uppstår. Detta står i kontrast till socialdemokratin, som ständigt försöker jämna ut ojämlikheter under livets gång. Men utan en effektiv arvsskatt och en likvärdig skola har meritokratin förlorat sin kraft. I stället har liberalismen skapat en ny aristokrati, byggd på ärvda förmögenheter. I praktiken är det “pappa betalar” för kalaset, medan resten får klara sig bäst de kan. Har vi liberaler glömt att vi för cirka 300 år sedan var de som ifrågasatte privilegierade klasser? Idag verkar vissa liberaler vilja servera en räkmacka med extra majonnäs åt en liten elit, så att möjligheternas land blir till för en liten elit.
Dessutom har liberalismens individualism bidragit till att vi glömt bort det gemensamma ansvaret för samhällsbygget. Den mänskliga individualiteten är viktig, men den får inte sammanblandas med egoistisk individualism, eftersom människan är en social varelse. Slutligen får vi inte blunda för att många liberaler idag främst ser sig som kapitalister snarare än liberaler. Vi behöver en mer social kapitalism, särskilt när vi ser att experimentet med marknadsskolan varit en av de mest misslyckade skolreformerna.
Så, den sista frågan: Ska vi duka fram begravningskaffet och säga “yallah bye”? Eller ska vi faktiskt göra Liberalerna great again?
Alvin Landström, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 