Genom milsvida vyer av böljande rapsfält och längs krokiga grusvägar färdas vi ständigt till nya platser. Ena dagen besöker vi gymnasieskolan i grannkommunen, nästa dag deltar vi i en utbildning i Knäckebröhult. Det gemensamma är behovet av ständig förflyttning och upptäcktslust. Likt 1800-talets agitatorer lämnar vi gång på gång vardagens trygghet bakom oss för att testa isens hållfasthet. Resultatet? Liberala ungdomsförbundet har nu fler medlemmar än på tjugofem år. Ändå finns skäl till eftertanke. För att vara både dagens och morgondagens självklara val räcker det inte att bara lämna det fysiska rummets trygghet – vi måste också utveckla vårt intellektuella kapital. För vilken funktion fyller egentligen häst och vagn när bilen redan finns på marknaden?
Intellektuellt tänkande börjar i grunden med en känsla. Först när vi identifierar ett intuitivt, känslomässigt fenomen kan rationella tankar börja flöda. Om du handlöst faller utför ett stup är det panik och oro som först greppar kroppen. Först därefter, om möjligt, kan du tänka rationellt kring hur fallet ska överlevas. Agerande och intellektuell reflektion blir därmed framför allt en biprodukt av en uppenbarad känsla. 1900-talsfilosofen Ludwig Wittgenstein beskrev tänkandet som en evig klåda: oavsett hur mycket vi kliar, består klådan och lämnar oss otillfredsställda. Det enda sättet att mildra problemet är att lära sig leva med denna ständiga otrygghet och otillfredsställelse, att se den som en möjlighet snarare än en fiende. Vi kan alltid bli bättre. Att ständigt ifrågasätta invanda föreställningar och tänja förnuftets gränser låter oss använda klådan som drivkraft i stället för trauma.
Det är inte förvånande att ”otrygghet” i populismens svallvågor blivit ett flitigt använt slagträ. Ordet har en stark känslomässig laddning och går inte att helt bemöta med rationella argument. Känslan kommer alltid att finnas kvar, oavsett politisk vilja. Men för att den inte ska förbli ett ogreppbart töcken krävs rationella principer och viljan att konkretisera. Att bara peka ut problem utan lösningar leder ingen vart och gynnar inte den intellektuella utvecklingen. Ändå ser vi hur alltfler – med hjälp av digitala verktyg – identifierar just känslan och Wittgensteins eviga klåda utan att söka svar eller ens vilja greppa spaden. Därför är det viktigare än någonsin att Liberala ungdomsförbundet blir en röst att lita på; ett förbund som vågar ge sig ut på hal is och samtidigt utveckla rationella, nyanserade argument.
Den liberala rörelsen har en stolt historia och har lyckats, med vad som närmast kan beskrivas som ett imponerande konststycke, förena Sveriges främsta individualister i ett gemensamt kollektiv med stor ideologisk bredd. Det är en bedrift som kan väcka både beundran och frustration. Samtidigt leder ett liv i det förgångna inte till långsiktig utveckling. På sin höjd kan historiska bedrifter inspirera, eller skapa pliktkänslor, bland medlemmar inför en valrörelse, men för att skapa varaktigt engagemang och utveckla politiken krävs djupare intellektuell stimulans. Förbundets medlemmar ska inte bara drivas med av strömmen – de ska också känna otrygghet och oro inför risken att strömmen blir alltför stark. Det är när individen balanserar på ruinens brant och riskerar allt som de mest innovativa och kreativa tankarna föds.
En rörelse med en bred palett av åsikter öppnar för konkurrens mellan idéer. På samma sätt som knapptelefonen utvecklades till en smartphone genom konkurrens, växer nya perspektiv och innovativa angreppssätt naturligt fram genom ständig dialog och utmaning. Det finns trots allt en form av marknad även för sociala interaktioner och politiska idéer. För att ligga i framkant de kommande 90 åren måste vi utnyttja konkurrensens potential och ständigt ställa krav på ideologin och idéernas utveckling. Rörelsen måste förbli i rörelse. Det bästa sättet att garantera detta är genom att skapa en otrygg miljö där ideologin hela tiden utmanas, slipas och förnyas.
I ett riksdagsanförande från 1841 yttrade den nytillträdde ledamoten, och sedermera finansministern, Johan August Gripenstedt: “Om man en gång lärt … att den som har makt, han har rätt … då fruktar jag att man planterar ett frö, som kan gro och växa fruktansvärt för framtiden.” För att undvika stagnation och aldrig sluta ifrågasätta etablerade föreställningar krävs intellektuell otrygghet och diskussioner utan tak. Liberala ungdomsförbundet har ofta legat steget före under de senaste 90 åren. Låt oss fortsätta den traditionen genom att skapa utrymme för och välkomna otryggheten.
Adam Furustam, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 