Jag undrar hur det kommer sig att Sveriges andra och tredje stad, Göteborg och Malmö, måste förlita sig på bistånd ifrån Stockholm för att gå runt? Jag undrar hur det kommer sig att de till och med är de största bidragsmottagarna i hela utjämningssystemet? Och jag undrar framför allt hur vi tror att Sverige ska gå runt om detta fortsätter?
Kommunala utjämningsystemet är ett skämt. Det finns inga ursäkter för att Malmö och Göteborg ska behöva 5,9 respektive 3,6 MILJARDER kronor från Stockholm för att få ihop sina ekonomier. Jag kan förstå utjämning till Gällivare och Krokom, med alla de utmaningar glesbygdskommuner har. Men att två städer, båda positionerade i goda handelslägen bredvid två andra metropoler (Köpenhamn respektive Oslo) ska få en bra bit av sin budget subventionerad av storebrorsan är absurt.
Storstäderna ska vara motorerna som stöttar landsbygden i ett land, men jag antar att Göteborg och Malmö räknas som landsbygd i Sverige. Hur vi ens accepterat att endast en (1) stad i Sverige ska vara nettogivare till ekonomin fattar jag inte. Jag skriver inte detta enkom för att klanka ner på göteborgare och Malmöbor (även om det är ett nöje), utan även för de följder det får för den landsbygdspolitik alla partier låtsas ta på allvar. Hur ska vi ha råd att stötta en utarmad, åldrande glesbygd när vi har två storstäder som vägrar flytta hemifrån?
Tänk vilken skillnad de 9,5 MILJARDER kronor Göteborg och Malmö får hade kunnat göra för de kommuner som faktiskt behöver det stödet. I kommuner med långa avstånd och åldrande befolkning behövs ett grundläggande stöd för exempelvis skola och äldrevård. Men i stället för att hjälpa de som av förklarliga skäl hamnat efter prioriterar vi subventioner till de som med rimlig egen ansträngning borde kunna ta sig upp på prispallens andra- och tredjeplats.
Vi riskerar att bli som Storbritannien. London är så överlägset rikare än resten av landet att Storbritannien har kallats ”en metropol hopklistrat med ett Bulgarien”. Inga försök att fördela denna rikedom över landet har lyckats, för välfärd kommer inte från fördelning, det kommer från tillväxt. Om vi sätter låga förväntningar på alla städer förutom Stockholm kommer vi till slut ha ett land där endast en stad finansierar alla andra, ja vi är som sagt redan snudd på där. Självklart håller inte Malmös och Göteborgs kommun med. Malmö har till och med en egen webbsida med ursäkter (jag antar att de 150 kommunikatörerna behövde något att göra).
Hur löser vi detta? Ett system byggt på bidrag är svårt att förändra. En lokal ekonomi byggd på bidrag tenderar att attrahera bidragspositiva partier och personer, som i sin tur kommer göra allt i sin makt för att se till att bidragen fortsätter rulla in. Vill vi se skillnaden mellan en fördelningspositiv och tillväxtpositiv ekonomi på internationell nivå kan vi jämföra Sverige med Schweiz. Vi hade högre BNP per capita 1977. Nu får snittschweizaren cirka 185 000 kr mer på kontot. Per år! Vill vi se skillnaden på en nationell nivå kan vi jämföra Göteborg med Stockholm.
Vad vill jag ha sagt med denna MUF-klingande monolog? Förväntningar är viktigt. Vi måste tro på ett Sverige där åtminstone våra storstäder kan stå på egna ben. Vi måste tro på en ekonomi bygd på tillväxt, inte fördelning. Och vi stockholmare måste sparka ut er andra ur pojkrummet. Det är för ert eget bästa.
Birger von Schenck, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 