Dansbandens vålnad

Bilen packad, repertoaren var som den brukade (dvs tre låtar som vi kunde i sömnen, tre som vi spelat en gång tidigare och en som vi aldrig ens repat) och de färgade fedoran satt på. Vi åkte ner till Sveriges fastlands sydostligaste punkt, Torhamn, vars främsta bedrift var Torhamn Cruisers och vår destination, Torhamns marknad. Torhamns marknad är något ni alla från “landet” känner till, eller nja, kanske inte just den på Torhamn men ni har nästintill garanterat något liknande. En gång det evenemang där era föräldrar eller mor- och farföräldrar åkte till för att dansa, men som med åren har blivit sunkigare och sunkigare och där banden blivit sliskigare och sliskigare. På den otroligt ekande scenen riggade jag upp min bas och hjälpte till med trummisens minimala kit, sedan var det dags att spela. Gossarna (vårt band) gick upp på scenen och blickade ut över publiken, nästintill tom. Sorgligt för oss, sorgligare för Torhamn och sorgligast för dansbanden. För trettio år sedan hade människor redan varit uppvärmda och exalterade inför nästa dans. Det blir lätt att tro att dansbandens låga blåst ut.

Men dansbanden är inte död, dock inte heller levande. Den har bara antagit andra former, liksom en vålnad. “Landsbygdskulturen” (som dansbanden tillsammans med Blues, country och folkmusiken blivit synonym med) finns kvar, det märks av då band såsom Torhamn Cruisers, Eddie Meduza och Joddla Med Siv samt traditionella dansband såsom Larz-Kristerz, Casanovas och Vikingarna fortfarande har en stor följarbas. Precis som alla andra genrer som blivit passé kommer aldrig dansbanden komma tillbaka till sin gyllene era av folkets park-spelningar, men större gemensamma dansbands-samlingar bör finnas. Viljan finns fortfarande. Folk vill fortfarande bugga och njuta av lättlyssnad dansband. Men dansbandsveckan, småspelningar och sketna lokalband som bara vill ha en slant för att lira med sina kompisar, såsom det undertecknat varit med i, är det enda som finns kvar från dansbandseran. Förutom EPA-dunken. 

Kan man anse EPA-dunkkulturen som en typ av dansbandskultur? Gamlingar skriker nej, tonåringar skriker ja, jag viskar kanske. Kulturen av dansband har alltid varit i två, den mer fina och känslosamma dansbanden som ofta spelades för just danssyften, och den groteska Eddie Meduza-inriktningen, som var mindre rumsren. Det är den senare som främst spelas i EPA-sammanhang och därmed är den kulturform av dansband som används mest idag. Dansbanden har återigen blivit rebellisk, som den var när den tillkom (se dansbaneeländet). Detta kan tyda på att dansbanden börjar återgå till en gyllene era, där lyssnarbasen inte längre består av nostalgiska åldringar utan av unga människor som kan bidra till subkulturen. Det kan också bara vara en trend som kommer att plana ut i takt med att ungdomar skaffar körkort, slutar cruisa och hellre stannar hemma och kollar på På Spåret än att åka ut med sina polare. Tiden får utvisa.

Vad innebär detta för politiken, både den liberala och den allmänna? Nja, ingenting egentligen. Men det tyder på en politisk trend inom kulturen. Dansbanden började plana ut sekunden där staten började lägga sig i. Danstillståndet och den så kallade “dansbandsskatten” har mynnat ur en misstro för ett privat kulturliv och en misstro mot företagare som tjänar en hacka genom att ge människor vad de vill ha, roligt. Till skillnad från de ofta statligt subventionerade genrerna punk, klassisk och prog har dansbanden, likt metallen och poppen, ofta kapitalistiska förtecken. Genrerna har definierats av vissa entreprenörer som tagit risker och som lyckats. Inte minst gäller detta i dansbanden där fd riksdagsledamot Bert Karlsson har varit en ledande figur, utan honom hade dansbanden inte varit sig likt, trots att det skaver i själen att säga det. Dansbanden och epa-kulturen kanske har fått sitt moderna uppsving från moderna entreprenörer och artister som Fröken Snusk, Rasmus Gozzi, och Albatroz.  

För liberaler och borgerliga bör vi på allvar beakta vad som händer på kulturfronten. Visst kan det vara nyttigt att separera politiken och kulturen, men i ett land som Sverige där kulturen styrts så länge av politiken visar kulturtrender även på den politiska. Vi måste beakta kulturen när vi filosoferar om politiken. Jag kan tycka att det är rätt tråkigt att LUF:s kulturpolitik kan sammanfattas på två(!) sidor i handlingsprogrammet. Vi är ju liberaler, vi vill ha ett levande kulturliv! Detta betyder inte att vi ska skriva in i HP att vi ska skänka halva statsbudgeten till kulturföreningar, men vi borde i alla fall ha politik! Jag vill därför ivra för att ni kulturengagerade läsare ska skriva fler kulturmotioner till nästa kongress, LUF ska bli, som vi är i alla andra frågor, det förbund med bäst kulturpolitik! 

Alfons Carlsson, skribent Liberal ungdom