I en politisk kultur där partier verkar leva för evigt, kan det vara värt att fråga sig om det finns plats för verkligt nytänkande. När moderpartiet närmar sig hundraårsstrecket kanske det är dags att börja tänka på refrängen?
Förr i tiden, när vintrarna var kallare och resurserna knappare, var vi inte lika blödiga som vi är nu. Om gammelfarfars visdom började ge minskad avkastning, men hans aptit vägrade avta i samma takt, löste man problemet genom att leda honom till närmaste stup (ättestupan) och gav honom en liten knuff. Hemskt, kan vi tycka nu, men det var kanske samma sak hans far gjorde sextio år tidigare. Den äldre generationen gjorde plats för den yngre – en brutal men logisk lösning på resursbrist.
Samma princip borde gälla i politiken. Om ett parti inte längre har kvar den gnista som gjorde det relevant från början, borde det ge plats åt nya idéer och rörelser. Men i Sverige verkar partier sakna bäst-före-datum. Faktum är att endast ett parti har åkt ur riksdagen under de senaste 90 åren!
Vad innebär detta för svensk politik? Ovilja att låta partier dö skapar en form av ”kejsarens nya kläder”-effekt. Idéutvecklingen i partierna styrs av en obruten kedja av partistyrelser, vilket innebär att interna perspektiv och konsensus långsamt kan ta över och fjärma politiken från verkligheten. Ett tydligt exempel är migrationsfrågan. Oavsett vad man tycker i sak, var vägran från riksdagspartierna att ens diskutera frågan – trots att den var central för många väljare –ett misstag med enorma konsekvenser. När gapet mellan partimötenas diskussioner och köksbordskonversationerna blev för stort, slog pendeln tillbaka som en pisksnärt i form av Sverigedemokraternas framgångar.
Vi offrar också idéerna för partiets skull. Om vi vägrar överväga ett nytt liberalt parti, trots att det nuvarande har lett liberalismen till sitt historiskt svagaste stöd, kanske vi inte förtjänar en liberal politik. Om ett parti för evigt ska representera en ideologi, skapas en ”one size fits all”- situation där man antingen måste hålla med om partiets idéutveckling eller håller käften. Om jag vill främja en annan sorts liberal politik, är nischen redan upptagen.
Idag tycker jag att Liberalerna påminner om gammelfarfar – allt gnällande om mobilförbud och skärmfri tid utan att faktiskt bidra till ett större stöd för liberalismen i Sverige. De tar fortfarande upp den värdefulla platsen som Sveriges liberala parti, men förvaltar den inte. Samtidigt ser jag en mer attraktiv liberal politik i LUF. Diskussionerna och idéutvecklingen i vårt förbund klingar i mina öron betydligt mer liberalt än moderpartiets politik.
Om framtidens liberalism följer den riktning jag ser i LUF, eller en helt annan, spelar mindre roll för mig. Det viktiga är att den nya generationen ges utrymme att utveckla sina idéer på ett större plan utan att bli strypta av en alltför stelbent partiapparat.
Missförstå mig inte – jag vill inte se Liberalerna dö. Om du känner mig vet du att jag är på tok för nostalgisk och blödig för att yrka på något sådant. Men jag tycker att alla partier då och då behöver påminnas om att de inte är odödliga. Vi kan inte ge partiet carte blanche och lova vårt stöd oavsett vad. Vi måste vara tydliga med att vi är liberaler först och Liberaler sen. Bara genom att ställa krav på liberal politik kan vi säkerställa att vår generation röst får genomslag i politiken.
Vi lever trots allt inte längre i en barbarisk medeltid där vi kastar släktingar utför stup. Men kanske räcker med att visa gammelfarfar ättestupan för att han ska förstå att svårt arv inte är något som han har råd att slösa bort.
Birger von Schenck, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 