Att som liberal formulera argument för ett starkare Europa är knappast svårt. I en tid när diktatorer begränsar frihet, protektionismen vinner kraft och oskyldiga faller offer för Putins tyranni, är argumenten många. Samtidigt tenderar liberaler i kulturkrigets svallvågor lägga alltför stor kraft på värdeladdade frågor och tappa bort samarbetets kärna: den fria marknaden.
Länder handlar av egoistiska skäl. Sverige köper inte tomater från Spanien för att stötta spansk ekonomi – utan för att det finns en efterfrågan hos svenska konsumenter. Om ingen hade velat köpa tomater från Spanien hade handeln naturligt dött ut. Trots detta har politiker historiskt varken litat på konsumenternas önskemål, eller producenternas vilja till försäljning. I stället har makthavare med strama anletsdrag och pannan i djupa veck gjort allt för att förhindra handel. Höga tullar, straffbeskattning och handelsförbud är enbart ett urval åtgärder för att begränsa möjligheten.
Men varför begränsa något som gynnar oss alla? Trots att jag av naturliga skäl inte kunnat fråga 1700-talets makthavare, resonerar dagens protektionister förmodligen utifrån samma grund. Marknaden ses som ett nollsummespel. När Sverige exporterar en produkt får vi pengar, och när vi importerar förlorar vi detsamma. I realiteten är det tvärtom.
När vi importerar produkter får konsumenten inte enbart del av ett större utbud, vi skapar också en större marknad. När jag som konsument inte enbart kan köpa tomater från Sverige – utan även från Portugal, Argentina och Spanien – skapas en konkurrens som höjer kvaliteten och sänker priser. När en enskild producent styr marknaden finns ingen anledning att utveckla produkten: konsumenten kommer att köpa ändå. Det bästa exemplet är förmodligen Systembolaget som inom ett monopol kan sätta priser helt fritt och saknar incitament till att bredda utbudet. Att med hjälp av handel skapa en större marknad gör att produkten utvecklas, konsumenten får mer att välja mellan och arbetstillfällen uppkommer till följd av ökad specialisering och företagens vilja att tjäna pengar.
Uppvuxna med förmaningar om att spara en del av veckopengen och med en realitet där privatekonomin förutsätter större intäkter än utgifter, kan resonemanget kännas främmande. Efter att ha sett Lyxfällan är det få som skulle köpa en dyr bil i stället för att sätta mat på bordet. Samtidigt är det de facto de kortsiktiga förlusterna som gör att vi vinner på sikt. Att ena månaden gå minus till följd av aktieköp eller fastighetsinvesteringar, för att nästa månad hämta upp underskottet och göra vinst. Samma princip gäller på marknaden. Med internationell handel kanske Sverige förlorar på kort sikt – men på lång sikt gör konkurrensen att produkter utvecklas och välstånd höjs.
Som grädde på moset skapar handel ömsesidiga beroenden och minskar risken för krig och konflikt. Om ett land inte enbart offrar militära resurser och bränner diplomatiska broar, utan också lider ekonomisk skada, minskar incitamenten till att låta skottsalvor flyga och bomber falla. Eller som den glaskrossande 1800-tals filosofen Frédéric Bastiat uttryckt det: “om inte varor korsar gränser, kommer soldater att göra det”.
I en tid när kritiker gång efter annan strävar efter att urholka det europeiska samarbetet, måste vi hålla den liberala fanan högt. I stället för att nischa in oss på värdeladdade frågor bör fokus ligga på att genom frihandel höja välstånd och stärka toleransen. Att handla med varandra skapar inte enbart ömsesidigt beroende, utan gör också att vi alla blir vinnare.
Adam Furustam, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 