Är du med i LUF älskar du EU. Så är det bara. Men denna villkorslösa kärlek, och framförallt den oreserverade strävan efter ett förenat EU det innebär, tror jag måste ses över. Är vi för förblindade av kärlek för att se de potentiella riskerna med ett starkare EU, och skadar vi till och med organisationen mer än vi hjälper?
LUF har som explicit mål att “EU bör utvecklas till en federation.” (Punkt 63 i Handlingsprogrammet 2023 för de av er som har roligare saker att memorera). Varför? Som jag ser det finns det stora delar med EU som är oförenliga med den liberala politik vi annars säger oss stå för. Vi börjar med ett exempel som bör vara en hjärtefråga för alla LUF-medlemmar: snus och sardinsk Casu Marzu (ost med mask).
Dessa produkter är vanliga i en del av EU, men olagliga att sälja i andra delar. Så kan vi ju inte ha det i en förenad federation. LUF:s rekommenderade lösning är följande: enligt punkt 72 i Handlingsprogrammet ska produkter som får säljas i en del av EU kunna säljas “i hela EU utan undantag”. Låter lysande liberalt, men samtidigt enormt naivt. Om vi ignorerar att sardinskt Casu Marzu faktiskt inte är lagligt att köpa någonstans och istället fokuserar på snus, som bara får säljas i Sverige, kan vi lätt se problemet. Vad sker med störst sannolikhet? Ett enat EU inser hur gott det kan vara med en hederlig prilla och 26 medlemmar ger vika för en medlems önskemål. Eller: Sveriges snusförsäljning blir olaglig, eftersom en klar majoritet i EU är emot det.
För min del spelar det ingen roll; Jag mår illa av snus. Men det går inte att blunda för att ett enat EU förmodligen inte skulle stämma så väl överens med LUF:s handlingsprogram. Den som tror att Europas Förenta Stater skulle vara en självklar förkämpe för liberala värderingar lär bli besviken.
På tal om regleringar verkar det vara EUs enda stolthet för tillfället. Missförstå mig inte, jag kan förstå och till och med uppskatta en bra reglering, men är EU värdigt vår devota beundran om dess främsta syfte tycks vara att invänta amerikansk innovation att strypa? Det låter inte som en union som borde falla LUF i smaken, men ännu en gång är idén om Europa starkare än verkligheten.
Vi måste vara konsekventa. Det finns en diskrepans mellan hur LUF ser på svenska staten och den europeiska staten, trots att den senare har potential att vara 100 gånger starkare. Den svenska ska tyglas och krympas. Det ska ske avregleringar och privatiseringar. Den europeiska ska växa till varje pris. Risken att vi på grund av ökad integrering i EU ger över makt till icke-liberala parter avfärdas, men hela Europa är inte fullt så liberalt som vi hade kunnat hoppas. Medlemsländer som Polen och Rumänien har tveksamma rättigheter för HBTQ-människor. Ungern och Bulgarien har fortfarande seriösa problem med korruption. Om vi tycker att den svenska konservatismen är nedrig är det ingenting jämfört med den populism man kan se i stora EU-länder som Tyskland och Frankrike. Är det verkligen det liberala klimatet vi vill kasta oss in i?
Egentliga skadan med vår oförbehållna iver för ett enat EU tror jag inte kommer i form av ett totalitärt EU. Jag tror snarare att vi hotar att slita sönder EU. De senaste åren har vi sett hur EU:s ökade integrering korrelerat näst intill perfekt med ökat stöd för missnöjespartier, som fångat upp väljarnas ovilja och rädsla. Vad blir i detta sammanhang LUF:s villkorslösa strävan efter en europeisk federation? Tondövt och tacksamt bränsle för populister som Orban. Vi kan drömma hur stort som helst, men att ignorera verkligheten i ett så pass känsligt klimat är taktlöst. Handlingsprogrammet påminner mig om de sällsynt kloka orden från socialisten Bertold Brecht, som ni nu får låta mig parafrasera: Vore det inte lättare om LUF löste upp europeiska folket och valde ett annat?
Jag förstår mycket väl att ett handlingsprogram ska vara idealistiskt. Allt börjar med en dröm. Men just LUF:s EU-positivitet blir alltför ofta till en EU-naivitet. För en betydande del av förbundet tycks EU motsvara favoritlaget i Allsvenskan (eller UEFA för att hålla temat): Det spelar ingen roll hur bra (eller uselt) laget egentligen spelar, man hejar okritiskt på dem ändå.
Jag är inte emot EU. Jag är inte heller emot ett potentiellt förenat EU. Men jag motsätter mig det som tycks ha blivit ett paradigm inom LUF: att ett mer integrerat EU per definition skulle vara en positiv sak. Vi måste nyttja den sunda skepsis som LUF utövar så väl mot den svenska offentliga sektorn, mot en potentiellt ännu mäktigare europeisk offentlig sektor. Annars är vi inget mer än EU-Ultras.
Birger von Schenck, skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 