Med hjärtat i halsgropen krystar jag mig fram längs en stimmig perrong. Rundar familjer vars resa tycks sluta på månen, dyker in mellan förvirrade turisthopar och kastar ett förstrött öga mot den hopsjunkna gestalt som febrilt söker finansiering till dagens enda mål. Han ser mig. Jag ser honom. Men stressen blir åter argument för ignorans och att återta tankarna till egot. Det smärtar att erkänna men jag har varit där, och är förmodat inte ensam.
Under det senaste året har presskonferenser där riksbankschef Erik Thedéen aviserat höjd styrränta avlöst varandra. Den ekonomiska inflationen är ett faktum och priser skjuter i höjden. Förutom att plåga en fattig student med dyrare gurka – blir effekten störst för dagens redan utsatta. För den hopsjunkna gestalten på Stockholm central blir önskan om storkov i den slitna pappmuggen inte mer än en avlägsen vision, samtidigt som magens kula ersätts av utbuktande kotor. Intuitivt är lösningen högre bidrag finansierade med högre skatt – men är staten verkligen den aktör som bäst motverkar fattigdom?
För ett drygt år sedan besökte jag stadsmissionen i Örebro. Ett formellt möte med talepunkter och utsökta chokladsnittar. I motsats till många andra verksamhetsbesök dominerades dock de anställdas frågor av genuin värme och välvilja. Frågor haglade om preventivt arbete och möjlighet att köpa överbliven mat från kommunala verksamheter. Atmosfären fylld av frustration över det offentligas stelbenta organisation och desperat oro för kommande kyla. Oaktat aktör visar detta på civilsamhällets överlägsenhet beträffande att stödja samhällets mest utsatta. Kommunala byråkrater vill givetvis ofta väl, men med strikta ramar och begränsad budget är det svårt att likt stadsmissionen tänja på ingrodd praxis och omöjlighetens gränser.
Samhället brukar vetenskapligt delas in i tre sfärer: stat, marknad och civilsamhälle. Staten drivs av tvång genom politisk reglering och marknaden av egenintresse. Civilsamhället är däremot mer dynamiskt och oförutsägbart. Det drivs av normer och upplevd allmännytta. Ett spektrum så brett och diffust att definitionen haltar. I den nyutgivna boken Det öppna sinnelaget – och dess fiender (Fri tanke, 2023) ger sig statsvetaren Gina Gustavsson tappert i kast med att förklara liberalers relation till civilsamhället. Argumentationen är dyster. Gustavsson menar bland annat att frisinnade på sistone tappat sitt liberala etos och primärt fokuserar på frihetsmaximering utifrån dogmatiskt förhållningssätt. I stället för att förklara varför frihet är nödvändigt, intas en ofta monisk inställning till rationella ekonomiska beräkningar. Detta menar Gustavsson flyttar fokus från ett “öppet sinnelag” i form av eklektiskt urval av kulturella och personliga egenarter, till ett kyligt ideal utan hänsyn till moraliska principer. Till viss del stämmer detta. Liberaler har övergett civilsamhället till förmån för konflikten mellan marknad och stat.
Det är den lilla människan som skapar de stora förändringarna. Så uttryckte sig ordförande Erik Berg i samband med den nyligen genomförda kongressen. I stora drag förklarar det kärnan i det liberala civilsamhället. Det är just den lilla människan som är i centrum. I stället för att staten upprättar ett universalsystem och pressar in alla i samma mall, utgår civilsamhällets lösningar från den enskilde. Genom att bortse från ekonomiska variabler och stelbent byråkrati – skapar ideella krafter ett socialt välstånd som är samhället väl till gagn. Civilsamhället ersätter inte marknadens ekonomiska välstånd och statens politiska reglering, utan kompletterar ett ofullkomligt system.
I takt med kulturkrigets oönskade framväxt har politikens vilja att appellera till känslor stärkts. Det har blivit mer uppenbart än någonsin att frågor såsom dragqueens och koranbränningar väcker känslor. Samtidigt är det viktigt att det offentliga ibland tar ett steg tillbaka. Tolerans för kulturella och religiösa olikheter kommer inte att uppkomma genom politisk lagstiftning eller ekonomiskt välstånd, utan genom att civilsamhällets aktörer upprättar dialog och försöker förstå varandra. Hur gärna politiker än önskar visa på handlingskraft, bör stat och marknad blicka framåt, och överlåta skapandet av socialt välstånd till bättre lämpad part i form av civilsamhället.
Nästa gång jag ser de yviga rörelserna och möter den glasaktiga blicken, ska åtminstone en bagare dimpa ned i den slitna pappmuggen. Samtidigt vill jag känna trygghet i att civilsamhället både tar och ges förutsättningar att göra det de är bäst på. Komplettera en stelbent stat och egoistisk marknad med filantropiskt arbetssätt.
Adam Furustam
Skribent, Liberal ungdom
Liberal Ungdom 